t.A.T.u. – från Moskva till Eurovision

t.A.T.u. är Rysslands mest framgångsrika popexport genom tiderna. Duon med Lena Katina och Julia Volkova toppade listor över hela världen, slutade trea i Eurovision 2003 och har nu, efter år av bråk och uppehåll, återförenats.

Två barnstjärnor och en producent med en plan

Lena Katina och Julia Volkova kände varandra redan som barn. Båda sjöng i den populära moskovitiska barngruppen Neposedy, där även blivande stjärnor som Sergej Lazarev ingick.

1999 höll producenten Ivan Sjapovalov och hans kompanjon Aleksandr Vojtinskij audition i Moskva. De sökte tonårstjejer till ett nytt popprojekt. Först valdes 14-åriga Katina, som sjöng Roxettes ”It Must Have Been Love”. Senare samma år lades Volkova, också 14, till för att göra projektet till en duo.

Idén var kalkylerad från början. Enligt Katina inspirerades Sjapovalov av Lukas Moodyssons svenska film Fucking Åmål (internationellt Show Me Love), om kärlek mellan två skolflickor. Namnet Тату låter som engelskans tattoo men är också en förkortning av ryskans ”ta ljubit tu” – ungefär ”den här flickan älskar den där flickan”. Vojtinskij hoppade av eftersom han inte ville medverka i ett projekt byggt på skandaler.

Från Moskva till världens topplistor

Debutsingeln ”Ja sosjla s uma” (”Jag har blivit galen”) kom i december 2000. Den handlar om en flicka som är förälskad i en annan flicka och ber sina föräldrar om förlåtelse. Låten låg etta i Ryssland i över fyra månader. Debutalbumet 200 po vstretjnoj följde i maj 2001 och blev det första album från Östeuropa att certifieras platina av IFPI för en miljon sålda exemplar i Europa.

Sedan tog skivbolaget Interscope in duon på den västerländska marknaden. Den brittiske producenten Trevor Horn skrev engelska texter och spelade in låtarna på nytt. Han har senare berättat att han slängde ut Sjapovalov från inspelningarna efter att producenten fått flickorna att gråta.

Resultatet blev ”All the Things She Said”, som gick upp som etta i bland annat Storbritannien, Tyskland, Italien, Spanien, Norge, Danmark och Australien. Albumet 200 km/h in the Wrong Lane (2002) sålde över fem miljoner exemplar. Uppföljaren ”Not Gonna Get Us” blev också en hit.

Skandalerna var en del av affärsidén. Musikvideorna och kyssarna på scen antydde ett kärleksförhållande mellan tjejerna. I amerikansk tv 2003 bar de t-tröjor med ett grovt ryskt budskap mot Irakkriget. Samtidigt ställde de in konserter på löpande band. I Japan lämnade de ett direktsänt musikprogram mitt i sändningen, något de långt senare bad om ursäkt för.

I början av 2004 bröt duon med Sjapovalov. Enligt Katina hade han framställt dem som lesbiska, när de i själva verket sjöng för lesbiska. Andra engelskspråkiga albumet Dangerous and Moving (2005) gav hiten ”All About Us”. Därefter följde Vesjolyje ulybki (2008) och Waste Management (2009).

2009 gick gruppen på paus, och 2011 upplöstes den officiellt efter konflikter mellan medlemmarna. De gjorde några återföreningar, bland annat inför invigningen av vinter-OS i Sotji 2014, men relationen var frostig i flera år. Sedan 2025 är t.A.T.u. åter aktiva och har turnerat i Ryssland, Europa och Latinamerika. En oväntad skjuts kom när ”All the Things She Said” användes i en kanadensisk tv-serie hösten 2025 och fick en ny, ung publik på strömningstjänsterna.

Eurovision 2003: tre poäng från segern

I maj 2003 representerade t.A.T.u. Ryssland i Eurovision Song Contest i Riga. Bidraget hette ”Ne ver, ne bojsja” (”Tro inte, var inte rädd”). Titeln bygger på ett gammalt ryskt fängelseordspråk som blev känt genom Solzjenitsyns Gulagarkipelagen. Låten skrevs av Mars Lasar och Ivan Sjapovalov, med text av Valerij Poljenko.

Duon var på förhand en av storfavoriterna. De uppträdde som nummer elva av 26, i gamla jeans och vita t-tröjor med en etta på, hand i hand. Efter omröstningen hade de 164 poäng och slutade trea. Turkiets Sertab Erener vann med 167 poäng och Belgien kom tvåa med 165. Fem länder gav Ryssland högsta poäng: Kroatien, Estland, Lettland, Slovenien och Ukraina.

Kritiken: buvisslingar, sen ankomst och en omstridd jury

Redan före tävlingen väckte t.A.T.u. irritation. Enligt uppgifter kom de för sent till repetitionerna och hotade att uppträda nakna. Många väntade sig en provokation på scen, men den uteblev. Framträdandet blev i stället förvånansvärt avskalat, och sången kritiserades av flera bedömare som osäker. Delar av publiken i hallen buade.

Kläderna gav dem dessutom Barbara Dex-priset, som varje år delas ut till tävlingens sämst klädda artist. Till och med deras eget skivbolag, Universal Music Russia, var emot deltagandet. Bolaget menade att Eurovision var en tävling för nya artister och att duon hellre borde arbeta på ett nytt album.

Den hårdaste kritiken handlade om vad bidraget egentligen belönades för. Författaren Chris West har skrivit att tredjeplatsen var ett erkännande av duons redan etablerade ryktbarhet, snarare än av något de faktiskt presterade i Riga. Andra bedömare har lyft fram en motsatt tolkning: att bidraget, med gruppens lesbiska image, kunde ses som en mild protest mot de ryska könsnormerna.

Efter finalen blev det också bråk om poängen. Storbritannien och Irland var de enda länder som inte gav Ryssland några poäng. Den irländska tv-kanalen RTÉ hade fått tekniska problem med telefonomröstningen och använde i stället en reservjury. Ryska Kanal 1 hävdade att detta kostat Ryssland segern. RTÉ svarade ovanligt nog med att publicera resultatet från den oanvända telefonomröstningen. Det visade att Turkiet hade vunnit ändå.

Sex år senare var t.A.T.u. tillbaka i Eurovision, nu som pausunderhållning när Moskva stod värd för tävlingen 2009.